När tiden plötsligt stannar


(null)


Det är svårt att skriva när framtiden är oviss - vad skriver man? Here it goes.. 

I onsdags var vi på RUL och såg bebisen, den såg ut som den skulle men det finns ett Men. 

De såg även något underligt och stort på navelsträngen. En läkare tillkallades, hon studerade mer ingående och kunde snabbt avgöra att det är en stor cysta som sitter på samt runt navelsträngen. Allt gick fort efter det, jag fick lägga mig i ett annat rum, sköterska kom och spritade min mage, läkaren stack en lång nål i magen och tog fostervattenprov, sköterskan tog ett blodprov. 

Sedan fick vi gå in i ett annat rum för att få lite svar på frågor och lite information om vad vi kan vänta oss. Stor risk för svårt kromosonfel, inte livsduglig. Det orden jag blev tom och kall. De skulle skynda på med provet som visade om så var fallet. Ett av de svårare dygnen i mitt liv följde. Vi fick ett telefonsamtal - provet var bra, inga kända kromosonfel. 

Det gav oss ett andningshål, påsken segade sig fram. Vilde är den bästa distraktionen - han håller oss ankrade i vardagen och han bubblar av bus och skratt och det hjälper så bra. 

I slutet av denna vecka får vi ytterligare svar, ett mer komplicerat prov som tar längre tid och efter det ytterligare ett provsvar på en odling. Det finns väldigt få fall dokumenterade som liknar detta, men läkarna är än så länge hoppfulla. Cystan kommer dock innebära att bebisen kommer behöva plockas ut tidigare, hur tidigt vet vi inte. Vi kommer vara beredda från v24 och framåt, täta kontroller på specialistmödravården och låta hoppet vara det som tar oss igenom dagarna. 


Jag vill tro att det går bra, och att bebisen får stanna i magen så länge det går. Livet kommer fortsätta och vi tar dag för dag - nu är nästa provsvar steg två och efter det fortsätter vi. Jag vet att det är en fighter jag har i magen, jag vet att han klarar det här ❤️

Kommentera här: